Här är vår förlossningsberättelse, lite hastigt nerklottrad..

Torsdagen den 20/9, en dag efter beräknad födsel så vaknar jag med en skum känsla. Tycker inte mig ha känt bebisen röra sig något märkbart och bestämmer mig för att ringa in till SÖS för att bli lite lugnad. Dom tycker att jag ska komma in för en koll och kl 12:00 så ligger jag där med en ctg-kurva påkopplad och en doktor som gör ultraljud. Allt visar på att bebisen och jag mår bra, dock lite fostervatten (AFI 92mm) men det anses godkänt och vi blir hemskickade och jag känner mig lugnare.

Vid fyra-snåret så kommer det en brunblandad flytning, känns lite tunnflytande men anar att det kan vara slemproppen.. spännande!

Vid kl 18 så börjar jag få värkar, dom kommer regelbundet på ca 7-8 minuter. Tilltar i styrka vartefter tiden går, men de håller inte i mer än ca 30 sek tycker jag.

Runt kl 21 så gör det väldigt ont, jag måste verkligen koncentrera mig och andas genom varje värk. De kommer fortfarande på ca 7-8 min men ibland en instickare emellan det. Jag måste också gå på toa och göra nr två mellan värkarna, tror jag gick fem gånger enbart i det syftet! Jimmy är övertygad om att det är i natt vi ska få barn, själv fattar jag inte riktigt.. har ju läst så mycket att värkarbetet kan avstanna osv. Vi skickar sms till nära och kära och säger att ”det kanske” är dags snart…

Efter ca en och en halv timme så kommer det en väldig mängd blod i samband med en värk, jag går på toa och det fortsätter rinna ut blod. Jimmy ringer Södra BB och frågar om råd. Tanten som svarar ger ingen hjälp utan börjar mer dividera ”exakt hur mycket blod är det”.. svårt att säga, det är ju i toaletten men vi upplever det som väldigt mycket.. Sen kommer det lika mycket blod till i nästa värk och fortsätter rinna. Vi uppskattar det till kanske två deciliter, sen bryts samtalet för vi har så dålig täckning i lägenheten.

Vi ringer SÖS istället och hoppas på bättre råd där och vi får raka besked om att komma in direkt. Kl 22:52 ringde vi SÖS och kl 23:05 är vi inskrivna, skönt att man bor så nära! Jag hade tre värkar i bilen på vägen in…

Två barnmorskor tar hand om oss, Totte och fröken Streng. Jag har fruktansvärt ont hela tiden nu, livmodern krampar och jag får täta värkar ovanpå det. En läkare gör en gynundersökning och säger kort och gott att det bästa är att göra ett akut kjesarsnitt nu. Det känns jättebra, jag vet inte hur jag skulle klara att ha en normal förlossning med denna smärta! Jag minns att jag sa till Jimmy att ”respekt till alla som har fler än ett barn”..

Nu var det snabba puckar, Jimmy fick gröna kirurgkläder och jag sa att han kanske borde bli läkare för han var rätt snygg. Så jag kunde ju prata och var vid medvetandet hela tiden. I operationsrummet var det full arsenal, kanske en 8-9 i personal och så jimmy, jag och stora magen. Narkosläkaren sur över att jag har en tatuering precis i vägen, hon har sönder tre sprutor varav en skvätter ner hela min rygg samt att hon blir sur när jag rycker till när hon sticker mig. Inget jag kunde rå för..

Jimmy satt vid mitt huvud hela tiden och var hur underbar som helst, precis som hemma under värkarbetet. Jag fattar inte var han fick all kraft ifrån.. det måste varit en riktig pärs!

Det tar kanske tio minuter av joxande i min mage (som känns men gör inte ont) sen hör vi en ilsket litet skrik och förstår att vi från och med nu är mamma och pappa! Dom visar upp honom och han är jättefin, fin färg och massa hår! Pappa får följa med till skötbordet och klippa lite navelsträng och titta på honom på nära håll. Jag blir lite mer opererad och igensydd och får jordens frossa. Sen ligger vårat lilla underverk på mitt bröst i några sekunder innan jag rullas iväg ensam till uppvaket. Ligger där och funderar i ca tre timmar, saknade mina killar något enormt och det var en lättnad att äntligen få komma till samma rum som dom. Jimmy har haft honom hos sig hela tiden och han sover så fint i hans knä.

Sen fick vi åka till Södra BB för eftervård, första dagen var jag helt sängliggande. Hade kateter, fick morfinsprutor och hjälp av en undersköterska att duscha osv. Men redan andra dagen var jag pigg och kunde vara uppe och gå. Vid tredje dagen ville Jimmy och jag åka hem. Skönt!!!

Lite frågor finns kvar, jag fick aldrig besked om det var moderkakan som lossnat och därav blödningen. Jag hade ett rejält värkarbete men vi vet inte om jag öppnade mig någonting, när kjesarsnittet gjordes var huvudet ruckbart vid bäckenets ingång och hade alltså inte ens börjat tränga ner. Jag hade även bara en AFI på 10 (dvs nästan obefintligt med fostervatten) när han plockades ut.. livmodern var konstant hård och sammandragningar på det, vilket anses som onormalt och antagligen var det därför jag inte kunde genomföra en vanlig förlossing.

Hur som helst, ut kom i alla fall världens underbaraste lilla kille! 3645g och 51cm! Nu har jag inte tid att skriva mer, måste ju goooooosa med bebis!!!

Då är jag enligt regelboken klar med att vara gravid, mellan den 13-19/9 befinner jag mig i vecka 40 och är således inne på sista varvet. Men såklart så är det vanligast att gå över tiden, 54% föder mellan vecka 40 och 42.

Vi har inte riktigt infört all alert i hemmet, bb-väskan är inte helt packad. Jag har fortfarande inte laddat kontantkortet på mobilen eller för den delen lärt mig hur videokameran fungerar.

Men däremot så vet man att det är dags snart. Det bara känns. Igår så hade jag lite ondare än vanligt när jag skulle sova, det var spännande. På dagens promenad sa kroppen ifrån mer än den brukar, fick ta långsamma steg och trycket neråt är ofrånkommligt.

Mina annars så starka och regelbunda sammandragningar har lugnat sig, barnmorskan trodde att bebisen och livmodern vilade sig lite inför utresan. Det är så konstigt att man längtar så mycket efter nått som beskrivs som så ofantligt smärtsamt. Men det är nog för att man ska få träffa sin lilla parasit som man tänkt på så otroligt mycket under nio månader..

Nu har vi avklarat både föräldrautbildningen (som inte är ett "körkort" i att vara förälder utan ett tillfälle att få mer information och kunskap om den oundvikliga förlossningsdagen) och sammanfattningen hos vår barnmorska. Sammanfattningen är just vad det låter som, en sammanfattning av graviditeten och tankar och önskemål kring den kommande förlossningen. Den tar man med sig i sin journal när det är dags. Mer grejer att packa med är visst patient-brickan.. behöver jag ens nämna att min patient-bricka inte använts sen si så där mamma slutade följa med till vårdcentralen. Så den kan dom bara glömma att få se i mitt fall iallafall.

Idag var jag på studiebesök på Södra BB som är en avdelning på SÖS. Den skiljer sig lite från vanliga förlossningsavdelningen på SÖS. För att få prioriterad plats att föda där krävs det att man är under 40 år, haft en komplikationsfri graviditet, bmi under 30, inte är rädd för förlossningen och vill försöka så långt det går utan medicinsk smärtlindring tex.

Det passar ju in på mig! Men det som lockade allra mest är det är en liten avdelning, endast sex stycken förlossningsrum, rummen ser ut som vanilga men väldigt fräscha hotellrum (alla sjukhusprylar är instuvade i garderober och skåp i rummet), en dubbelsäng och en liten vagga i varje rum, eget badrum och stora fönster över söders takåsar. Man slipper åka iväg till bb efter förlossningen utan får stanna i sitt eget rum hela tiden. Varje korridor har tre stycken förlossningsrum, ett kök och ett vardagsrum. Det kostar 350 kr för sambon med helpension, mat finns i köket och det är bara att ta för sig hur mycket man vill.

Nästa vecka ska jag till den vanliga avdelningen på SÖS på studiebesök, det skulle självklart inte göra nått om man hamnar där heller. Tror kanske inte jag bryr mig så mycket om interiören osv när bebisen väl ska ut, men bara att få ha en egen toalett och dusch & bad på rummet istället för i korridor samt att det är självklart att Jimmy får stanna över natten skulle i förväg kännas som en trygghet.

Då har vi avklarat "föräldrautbildningen".. det verkar finnas olika varianter av dessa och på vår MVC innebar det två dagar á 3 timmar. Vi var 5-6 par och en barnmorska höll i utbildningen. Vi delade upp oss killar/tjejer det första vi gjorde och spånade i varje grupp fram vad vi ville få ut av dessa dagar. Sen samlades vi och barnmorskan utgick från det vi ville veta.

Den mesta tiden handlade om förlossningen, om vad vi kan förvänta oss. Men samtidigt en påminnelse om att precis som alla graviditeter är lika men ändå väldigt olika, upplever vi en förlossning. Mycket handlar om vad man har för inställning men även vad man kan göra för att påverka sin situation.

Allt som allt var utbildningen trevligt, bra och givande.

På fredag ska vi träffa vår barnmorska för en sammanfattning, då ska vi prata mer konkret om "vår" förlossning och jag väntar med att skriva ner mina personliga tankar om den tills då. Nu lockar sista kapitlen i Stieg Larssons tvåa alldeles för mycket.

tjipp

I Sverige har alla mammor som vill rätt till gratis vård när det gäller graviditeten. Vilken ynnest!  

Första besöket sker runt v.10 nångång.. jo man räknar en graviditet i veckor, inte i månader. Från sista mensens första dag och 40 veckor framåt, 280 dagar, så lång tid tar det från ägglossning, befruktning och till bebis tittar ut (plus minus två veckor). Vid det första besöket får man svara på frågor om sjukdomar i familjen, rök- och alkoholvanor, ta lite prover (blodgrupp, hiv, syfilis (!!) osv)..  Andra besöket sker runt v.19, då är det ultraljud som gäller. Jag hade ju inga som helst klassiska symptom (dvs allt man föreställt sig för så hade ju "alla andra" beskrivit det, ömma boobs, ont i magen, känslig för dofter, illamående, cravings, humörsvängningar osv) utan jag var ju bara lite extra trött och kanske lite gasig i magen på nätterna.

Så när Jimmy och jag knallade upp till Mora sjukhus för ultraljudsundersökningen så skämtade jag att barnmorskan kanske skulle säga att jag inte var gravid, jag hade bara blivit lite knubbig runt magen. Det var menat som ett skämt men allvaret var inte långt ifrån, jag var nervös. Anledningen att man gör ultraljud innan v.20 är att alla bebisar växer i samma takt fram till dess, och det är just en av anledningarna att man gör detta test. För att se hur långt gången man är, man tittar även efter avvikelser och om det är fler foster än ett. 

Sen så har vi gått till barnmorskan ungefär en gång i månaden, fram tills nu då jag ska gå en gång i veckan/varannan vecka. Idag var det dags för besök, jag gick själv eftersom Jimmy redan bokat upp sig på sin årliga golfrunda. Inga tester gjordes idag, utan vi bara lyssnade på lillens fina hjärtslag och mätte magen. Sen kände hon om han fixerat sig med huvudet i bäckenet än, det hade han inte. Han har legat med huvudet neråt i några veckor nu men det är fortfarande ruckbart. Det spelar ingen roll, när han väl borrar ner sig längre ner kommer det enligt källor kännas som att gå omkring med en kokosnöt mellan benen och det låter ju inte jublande kul. För vissa fixerar sig inte bebis förrän samma dag den tänker komma ut.  Nedan redovisas mina uppgifter som jag samlat på mig från barnmorskebesöken..     

Datum: 3/7, 5/7, 1/6, 29/6, 23/7 14/8

Vecka i graviditeten: 12, 21, 25, 29, 32, 35

Vikt: 58, 62, 64, 67, 69, 71

Sf, cm  22, 25, ,29, 32

Hb119, 110, 106,120 

Glukos: 5.1, 3.9, 5.2, 4.3

Blodtryck110/75, 110/60, 95/60, 95/65, 100/60, 100/60

Fosterljud 145, 148, 140, 152, 148  

Nu är nästa besök en föräldrautbildning på två dagar (nästa vecka) och då träffas man flera samtidigt och får information om hur förlossningen går till och så. Sen senare samma vecka ska vi träffa vår barnmorska för en sammanfattning som sen ska tas med till förlossningen. Där ska det stå hur jag haft det under graviditeten och vad jag förväntar mig av förlossningen, hur jag önskar bli behandlad, om jag har några rädslor eller önskemål om smärtlindring osv.  Sen så tjatade Pirrko (barnmorskan) lite att jag borde komma på avslappningsövningarna som går varje tisdageftermiddag.. Jag är ju lugnet själv och känner ju inte så stort behov av att närvara men ska dit och testa nångång har jag bestämt. 

På återseende tjingeling!      

Tänkte berätta lite om hur det är med sömn så här under graviditeten..

När man får ett litet växande liv i magen tar den väldigt mycket energi ifrån en, blodvärden sjunker och man får över en liter blod till som ska pumpas runt i kroppen.

Man är stor och tung och varje trappsteg känns som ett förberedelseläger inför nån bergsbestigning á la mount everest. Lungorna är ihopklämda liksom övriga organ i kroppen, man inser att man kommer att göra allt för att slippa bli en tjockis senare i livet för att det är inte kul att flåsa som en hund på en helt vanlig promenad ner till konsum.

I början av graviditeten så kunde jag slockna precis när som helst, tröttheten kom och gick på en sekund. Nu är jag i nån mer normal fas, jag är vaken dagtid och sover nattid. När jag lägger mig runt elva snåret så tar det inte många sekunder innan jag somnar. Men jag måste somna på sidan, ligger jag på rygg mår jag väldigt illa och tillslut säger hela kroppen ifrån, jag har inget annat val än att rulla över på sidan. Somnar snabbt, vaknar av att jag måste byta sida.. höften är öm och axeln helt mosad. Dags för samma behandling av andra sidan. Så håller det på hela natten, men jag sover gott däremellan. Sen så har jag mina nattliga toalettbesök förstås, men dom går på ren automatik nu. Kl 01, 04, 07 typ.. ibland mer men sällan färre. Jag försöker att alltid komma ihåg att lämna toalocket uppfällt så jag inte behöver anstränga mig mer än behövligt.

Ibland funderar jag på hur det kommer att vara att gå upp så många gånger på natten för att amma bebisen.. hoppas det också kommer ske per automatik mer eller mindre.

Det jobbigaste med att vakna på nätterna är att jag har ganska ont i magen, dels pga mycket sammandragningar och dels att ligamenten som håller fast livmodern inte gillar när jag vänder och vrider mig från en sida till den andra hela tiden.

Men jag längtar efter mer smärta, hoppas få vakna en natt och känna riktiga värkar.. ligga en stund i sängen och fundera på om this is it.. snart är han här... Men det ska väl gå några veckor innan det sker.

Anledningen till denna blogg är jag är så glömsk och känner att jag befinner mig i en viktig och betydelsefull period i livet, det vill jag gärna minnas på ett ärligt sätt. Och om jag då skriver ner lite tankar och funderingar här, kommer dessa ju varken glömmas eller minnas på något annat sätt än så som jag upplever det just nu. Fast å andra sidan är det ju lite charmen med minnet, att man sorterar och rensar bort en del saker.. Men jag är öppen för att göra ett försök! So here it goes, min alldeles egna blogg!

Tänkte börja med en lite resumé. Efter ett års "vuxenliv" (dvs fast inkomst, samma jobb, egen lägenhet, onsdagsöl efter jobbet och annan regelbundenhet) i Stockholm så träffade jag Jimmy. Äntligen lite av den action i tillvaron som jag mer eller mindre saknat och det var ingen längre funderarperiod om det skulle bli vi eller inte.

Vi flyttade ihop, flyttade till Trysil, planerade barn, blev med barn, flyttade hem igen och nu är vi här.

Min blogg kommer mestadels handla om hur det är att vara gravid och senare hur det är att vara mamma och ha en egen familj.

Låt mig först berätta lite om vägen dit.

Känslan att man vill ha barn är svår att beskriva, man bara känner att det är dags. Varför inte, liksom. Att säga att man älskar barn, visst.. men ärligt, hur stor skillnad är det inte att älska barn och älska sitt eget barn? Enorm gissar jag på. Så man vet nog egentligen inte vad man ger sig in på och det är nog mycket av det som lockar. För vår del så spelar nog en stor roll in i att vi är rätt äventyrliga, vi vågar ta steget, vi är anpassningsbara, allt behöver inte vara enligt mallar och regler. Det allra allra viktigaste är att vi litar på varandra och den kärlek vi har tillsammans.

Trial and success på tredje försöket. Kunde knappt tro det var sant, plusset på stickan. Jaha.. ojdå, det gick visst, vi fungerar! Det är en häftig känsla att få ha en liten liten början till liv i magen som hemlighet för omvärlden.

Efter några veckor när man vant sig ville man berätta för alla, fast sen när man väl berättat ångrade man sig lite.. det var ju faktiskt mysigt med världens bästa hemlis. Men hemlisen växer ju och snart så är det oundvikligt.

Jag har mått otroligt bra under hela graviditeten. Känner mig lite som fröken duktig, jag pallar det mesta liksom. Skulle inte förvåna mig om jag får äta upp det under förlossningen sen.

Så nu är det ca 5-6 veckor kvar av att få bära vår lilla kotte i magen.. 42 dagar exakt om han tänker komma på utsatt datum, nedräkning pågår med andra ord. :-)